Barns utemiljö – ett utvecklings- och miljöpsykologiskt perspektiv
Den fysiska miljöns betydelse för barns utveckling och lärande har inte uppmärksammats i samma utsträckning som den psykosociala. Att barn behöver en god fysisk uppväxtmiljö är inte lika vedertaget som de psykosociala aspekternas betydelse för barns lärande och uppväxtvillkor. Det genomsyrar också forskningsinriktningen om barns lärande. Det är något som jag kan konstatera i en kunskapsöversikt om lärande och fysisk miljö.
Vad är miljöpsykologi?
Miljöpsykologi (Environmental Psychology/Environmental Social Science) är ett tvärvetenskapligt forskningsfält som omfattar olika discipliner och forskningsområden, t.ex. samhällsplanering, arkitektur, kulturgeografi, pedagogik, psykologi, sociologi, antropologi, biologi. Miljöpsykologin lägger tonvikt vid den fysiska miljöns kulturella, sociala och samhälleliga förutsättningar för bland annat lärande- och utvecklingsprocesser.
Det miljöpsykologiska forskningsfältet har utvecklats snabbt – inte minst genom analys av och strä-van efter att finna lösningar på olika samhällsproblem (se t.ex. Bonnes, M. & Secchiaroli, 1995. )
Miljöpsykologin utvecklades framför allt under 1960- och 70-talen som en reaktion på den "traditionella" psykologin vilken inte tillräckligt uppmärksammade den fysiska miljöns betydelse i samspelsprocesser. Den omgivande miljön sågs aldrig som en möjlig del av de psykologiska problem som studerades och därmed inte heller som en del av de lösningar som resulterade från forskarnas studier och analyser.
Miljöpsykologin utgår från ett interaktionistiskt/transaktionistiskt synsätt. Samspelet betraktas som ett dynamiskt utbyte mellan människa och miljö; människor påverkar och påverkas av sin miljö. Individen utvecklas genom att söka erfarenhet och kunskap om sin miljö – såväl den sociala som den fysiska. Hon utforskar och prövar den. Samtidigt påverkar miljön människan i en direkt mening genom att den anger förutsättningar och bestämmer gränser. Denna påverkan samvarierar med individens egenskaper. Samma miljö får därmed olika effekter på olika individer, liksom olika miljöer kan ge samma effekt på olika individer. Miljön upplevs inte på samma sätt av alla individer utan var och en ”konstruerar” sin egen omvärld. Detta får pedagogiska konsekvenser.

Barn leker överallt
Utifrån mina tidigare studier om barns uteaktiviteter , kunde jag konstatera att barn leker överallt oavsett om miljön är planerad för lek eller inte. Barn bär med sig leken överallt – även i trafiken. De utnyttjar inte bara lekplatser, utan hela sitt bostadsområde och grannskap för lek. Samma resultat kan man finna i forskningen idag. Barn leker helst i närheten av hemmet, i sin egen närmiljö. Men de vill inte enbart vistas på lekplatser. Då man frågar barn själva, föredrar de att förbättra kvaliteten och säkerheten av stadsmiljön, än att anläg-ga lekplatser. Då kan de röra sig mer fritt ute på egen hand och får möjlighet att leka där de själva vill. Barn vill vara en del av samhället och inte utestängda från vuxenlivet. En annan slutsats från mina tidigare studier var att det är nöd-vändigt men inte tillräckligt med en god planerad fy-sisk miljö. Man måste även planera för social samvaro. Sverige var tidigare känd för sin parklekverksamhet – lekplatser med personal, som fanns såväl i bostadsom-råden som på skolgårdar. Mina studier visade att denna verksamhet hade stor betydelse för såväl lekars varia-tion som att barn i olika åldrar, pojkar och flickor lekte tillsammans. En slutsats var alltså att det är nödvändigt men inte tillräckligt med en god planerad fysisk miljö. För att barn ska kunna utnyttja utemiljön som en resurs måste även sociala villkor uppmärksammas.
I senare studier , liksom i internationella (se t. ex. Horelli, 1998 ) kan man konstatera att trafiken är det största hindret för barn att röra sig fritt. I flera studier framkommer, då man frågar barn själva, att trafiken upplevs som de största problemen i städer. Trafiken hindrade dem från att röra sig fritt och skapade oro. Ett annat problem är avgaser och buller. Då trafik leds in i barnens revir krymper deras utemiljö.

Att få påverka
Barn och ungdomar har rätt att påverka i frågor som är angelägna för dem. Det är inte bara utvecklande för barnen själva utan också för samhället, såvida samhället är öppet för förändringar och förnyelse. En förutsättning för barns inflytande och delaktighet är att deras kunskaper och erfarenheter erkänns och respekteras. Det kan omgivningen förstärka eller motverka.
För att få inflytande krävs dels bredare kunskap om de aktuella frågorna dels kännedom om alternativa lösningar. Vidare behövs förmåga att föra fram sina synpunkter. Ett forum för elever att påverka är klassråd. Då jag gjorde en studie av klassråd i lågstadiet kunde jag konstatera att de ärenden som dominerade, handlade framför allt om ordningsfrågor och konflikter barnen emellan. Diskussioner och beslut om dessa ärenden ledde oundvikligen till att läraren i egenskap av vuxen auktoritet måste ingripa och lägga sina syn-punkter på detta. I stor utsträckning riktades kritik mot andra barn. Poängen var naturligtvis att man skulle åstadkomma en förändring. Men den här formen – i klassråd – kunde det snarare leda till att barnen utsattes för en offentlig schavottering. Men vad finns det för områden som barn har kunskap och där deras genuina kompetens används? Flera forskare påpekar att barn och unga är experter på sin egen miljö och har kunskaper och erfarenheter som vuxna saknar (se t. ex. Boverket 2000 ; SOU 2003:127 ).
För att förverkliga och genomföra barnkonventionen ska bl.a. barnkonsekvensanalyser göras vid statliga be-slut som rör barn. Dessutom ska barns och ungdomars inflytande och delaktighet i samhälls- och trafikplane-ring utvecklas. Det här pågår i vissa kommuner och Vägverkets regioner ska genomföra sådana barnkonse-kvensanalyser. Ett pågående projekt handlar just om hur tjänstemän resonerar och genomför barnkonse-kvensanalyser vid ombyggnad av vägar samt hur bar-nen medverkar i dessa processer.

Fortsatta projekt om barns utemiljö
Att fråga barnen själva genom skrivuppgifter, barns fotografier, intervjuer, och gåturer är något som vi bland
annat gör i projektet Barn och Platser i Staden (Nordström och Björklid 2002). Projektet omfattar olika studier utifrån ett miljöpsykologiskt perspektiv. De handlar om tolvåriga barns upplevelser och användning av platser. De geografiska platserna är dels ett innerstadsområde med pågående förtätning av bebyggelsen dels ett glest bebyggt förortsområde – båda i Stockholm. Dessa olika platser och användning får konsekvenser för barns uppväxt i staden och utveckling av deras miljökompetens. Barns erfarenheter, upplevelser och kunskaper om sin omgivning har beskrivits och analyserats. En studie har fokuserats på barns möjligheter att förmedla sina upplevelser och erfarenheter genom att arbeta med GIS. Trafikens inverkan på barns rörelsefrihet och betydelsen av social trygghet för barns utevistelse har också studerats.
Ett annat projekt, som är en internationell jämförande studie handlar om Barns utemiljö – en verklighet med skilda tolkningar(Björklid och Nordström 2003). Under senare år har ett intresse i Sverige uppstått för att utveckla “Barnvänliga stä-der”. Dessa frågor har varit aktuella under lång tid i andra länder, men i Sverige finns ingen forskning om detta. Alarmerande resultat hur det moderna samhället begränsar barns vardagsliv har dokumenterats – speciellt i Italien. De nordiska länderna uppvisar inte sam-ma begränsningar. Farhågor finns dock att utvecklingen i stadsmiljöer på grund av förtätning kommer att innebära kraftigt försämrade livsvillkor för barn i Norden. Syftet med projektet är att genomföra en jämförande studie av barns stadsmiljöer i nära samarbete med två forskargrupper i Rom och Helsingfors.Studierna kommer att omfatta inte bara barns (12-åringars) och föräldrars tolkning av barns utemiljöer utan även tidigare generationers samt olika professionellas syn. Genom att studera och jämföra barns utemiljöer i stora städer vill vi inte bara visa på de risker olika miljöer skapar utan också visa på vilka möjligheter till hållbar utveckling olika miljöer kan bidra till.

Ytterligare ett projekt handlar om hållbar utveckling i ett barnperspektiv (Björklid och Nordström 2006). Våra tidigare studier har visat att utemiljön spelar en stor roll i barns vardagsliv och att barn har tydliga föreställningar om vad som är viktiga kvaliteter i utemiljön. Syftet med detta projekt är att studera hållbar utveckling i ett barnperspektiv utifrån barns närmiljöer i stad och på landsbygd. Den täta staden har idag blivit ett planeringsideal och ge goda förutsättningar socialt och kulturellt för en urban livsstil. Men hur är barns rörelsemönster, platserbjudande och miljökompetens i en modern tätt bebyggd stadsmiljö och hur ser dessa ut för barn på landsbygden?
