Landskapsarkitekten har platsen som utgångspunkt i sin yrkesutövning. Studenter på landskapsarkitektprogrammet börjar med att skapa en relation till olika platser. Under första veckan letar de reda på ”den goda platsen” som med enkla grepp kan förstärkas. Resten av veckan färdas de i landskapet till fots, per cykel och i buss. Nästa övning handlar om att beskriva ett landskap (1,6 x 1,6 km) som de har känslor inför. Först därefter börjar övningar där studenterna tar ställning till hur andra människor kan tänkas använda och uppleva platser och hur dessa kan förändras och utformas. Det handlar med andra ord om att få eller medvetandegöra en egen relation till platser för att få förståelse för andra och deras relationer till platser. Att låta studenter utveckla rela-
tioner till platser är viktiga inslag i en rad olika kurser
vid institutionen både inom grund- och fortbildning (till exempel Utomhuspedagogik, 5 p, och Skolträd-gårdskurs, 5 p).

I mitt forskningsarbete tittar jag på hur landskapsarkitekter arbetar tillsammans med brukare och användare för att förändra skolgårdar. Platsen är här den gemensamma utgångspunkten för alla inblandade, en fysisk plats som är gemensam men som alla har olika relationer till, vuxna och barn. I mina fallstudier på högstadieskolor har vi använt kunskapsverkstäder som ett sätt att låta alla aktörer komma till tals på ett konkret och demokratiskt sätt. Genom att samtala, pröva och bygga idéerna ute i skala 1:1 delar var och en med sig av sina kunskaper. Det blir ett sätt att lära tillsammans som i sin tur genererar ny kunskap som dessutom omsätts i konkret handling som leder till en fysisk verklighet, det vill säga en ny, eller åtminstone förändrad plats som man kan på nytt ta ställning till, använda och förändra. Elever, lärare, kommuntjänstemän och beställare, rektor, vaktmästare, entreprenörer och projekterande landskapsarkitekter har ingått i kunskapsverkstäderna.

Elinor Ostrom har i sin bok ”Governing the commons” beskrivit tre förutsättningar som är nödvändiga för att hantera en gemensam resurs så att det blir ett uthålligt resultat som leder till ett gemensamt ansvar för handlande. Alla ska ha en viss grad av förtroende för varandra (trust – tillit). Alla ska ha en chans att delta och göra sitt (reciprocity – ömsesidighet). Slutligen bidrar områdets status till resultatet (reputation – rykte). Tony Cheng (2000) vid University of Oregon har i sin avhandling lagt till som fjärde punkt ”a sense of place” – en känsla för platsen.

Vad är då en plats? Vad kan platsen bidra med annat än som fysisk utgångspunkt? Jag har ovan beskrivit kunskaper som kommer av platsen men även genom platsen. Platsen kan med andra ord ses som en aktant som deltar i utveckling av ny kunskap.

Hur ska vi kunna utveckla dessa kunskaper tillsammans för att skapa goda platser? Vad behöver landskapsarkitekten veta för att kunna delta i detta arbete? På vilket sätt kan landskapsarkitektens sätt att arbeta bidra till att utveckla mötet mellan olika aktörer? Hur kan vi förhålla oss till föränderliga platser och föränderliga relationer? En fokusgrupp bestånende av landskapsarkitekter har träffats inom ramen för forskningsarbetet för att diskutera dessa frågor och försöka finna nya vägar till medvetande och kunskap som kan leda till bättre platser - för vuxna och barn.