Platser har alltid varit viktiga för mig. Att självständigt orientera i min omgivning och känna mig trygg. Att känna frihet. När man är liten är man utlämnad till att vuxna i ens omgivning ser till att man får tillgång till platser. Platser som man kan göra till sina egna.

Hemma hade jag många sådana platser, jag var fri att röra mig i så stort område jag ville så länge jag hittade hem igen. Mycket skog, backar, ängar och vägar. Jag minns aldrig att någon kontrollerade var jag höll till om dagarna, de vuxna visste säkert, men det var inget jag märkte av. Detta var viktigt för mig.

I skolan var det inte så. På skolgården fanns bara öppna ytor där jag hela tiden syntes. Det fanns ett krav att man följde den mängd regler som gällde. Man fick inte klättra på husväggen, man fick inte balansera på muren, man var tvungen att springa in när klockan ringde. Jag fick aldrig ro att leka. Detta var en främmande värld för mig.

Nu har jag arbetat i skolan i över fem år och jag märker att skolans värld fortfarande domineras av regler som hindrar barnen i deras lek, det finns fortfarande ofta dåligt med platser att dra sig undan från mängden på och värst av allt så spenderar många barn betydligt mer av sin vakna tid i skolan än vad jag gjorde när jag var barn. Nu är fritids integrerat i skolans lokaler och många barn befinner sig i samma miljöer dag ut och dag in. Jag känner mig sorgsen för dessa barn.

Platser i naturen är platser att finna tröst. Platser vi upplevt med alla sinnen som små finns i oss och talar till oss när vi möter dem var än vi är i livet, vi glömmer dem aldrig. Vi måste ge våra unga ett förhållande till naturen för att de ska kunna glädjas åt denna fantastiska resurs när de växer upp. Vi måste ge dem det i skolan och på fritids!