Sök medlem:
Petter Åkerblom
Landskapsarkitekt LAR/MSA, agronomie doktor vid Sveriges lantbruksuniversitet. Arbetar dels som lärare på landskapsarkitektprogrammet i Uppsala, dels som koordinator på Movium - centrum för stadens utemiljö. Movium har det nationella samordningsansvaret beträffande utvecklande utemiljöer för barn och unga.


Titel:
universitetsadjunkt / lecturer
Epost:
Länk:

Skolgården – både en plats och ett skeende
Det hävdas ibland att det blir vanligare och vanligare att undervisa utomhus. Frågan är om det stämmer. Vad vet vi i så fall om denna utveckling? Vi kan konstatera att utemiljön på olika sätt har spelat viktiga roller i svensk skola i flera hundra år. Men vilka är trenderna och tendenserna idag? Vad säger forskningen? Hur hanterar skolplanerare, myndigheter och lärarutbildningar intresset för utemiljön som läranderesurs? Och skolorna själva?

I forskning och universitetsutbildningar stöter jag ofta på lärare som undervisar utomhus och som menar att utomhusaktiviteter ger barn och ungdomar kunskaper om de fysiska miljöer där aktiviteterna äger rum, men också att de inspirerar eleverna till att skaffa sig grundläggande skolkunskaper. Det vanligaste är att dessa lärare använder skolans närmaste omgivningar – skolgård, stadsrum, närnatur, parker och trädgårdar. En trädgård är givetvis en plats med växter och jord, men är definitivt något annat än ett stycke friväxande natur. Trädgården planeras, skapas, sköts och förändras med människan som en av drivkrafterna. Just detta att en trädgård förändras gör att den är mer än bara en plats: den är också en del av ett skeende.

På vilket sätt kan platser betraktade på det sättet fungera som tillgångar i lärandet? I min doktorsavhandling ”Lära av trädgård” var denna aspekt central. Bland annat inspirerades jag av Torsten Hägerstrand, som betraktar landskapet som ett synligt uttryck för en väv av relationer och skeenden mellan människor, andra levande organismer och ting – och där plats- och lärandeprocesser äger rum i varje skeende.

Detta synsätt har bidragit till att jag definierar skolträdgårdsverksamhet som ”ett fysiskt platsbundet uttryck för ett skeende iscensatt av människa och natur”.

I min egen forskning har jag fördjupat mig på skolgården som exempel på plats för lärande. Min ambition är att mejsla fram en bild av hur utomhusaktivteter uppfattas av pedagoger med erfarenhet att använda närmiljön som pedagogisk resurs. Särskilt intresserad har jag varit av skolträdgårdens möjligheter och stötestenar. I ett tjugotal intervjuer med yrkesverksamma lärare, förskollärare och fritidspedagoger kom en rad olika uppfattningar i dagen om skolträdgårdens betydelse. Dessa kunde sorteras i tre huvudkategorier; skolträdgården som ”lärande medel”, som ”socialt nav” respektive som ”aktör och berättelse”. Via intervjuerna har jag isolerat ett antal centrala problemområden som vidareutvecklats i vetenskapliga artiklar. Ett av dessa områden är skolans upplevda behov av brist på stöd i ”gröna” frågor. För att skolträdgården och andra utemiljöer ska kunna etableras som naturliga och fungerande pedagogiska rum bör den pedagogiska infrastrukturen i dagens skola tillföras kunskapsförsörjning, kompetensstöd, handledning och arbetsinsatser av dem som kan gröna frågor. Bristen på detta är ett avgörande hinder för att fler inte använder närmiljön som tummelplats för pedagogiska aktiviteter, menade de jag intervjuade. Jämför detta med vad som händer om värmen försvinner klassrummen, strömmen går eller datorerna krånglar – då finns rutiner på skolan som åtgärdar problemen och får igång den pedagogiska verksamheten igen. Något motsvarande finns mycket sällan för dem som använder skolträdgården som pedagogiskt rum, som ”klassrum”.

Till sist i detta sammanhang: Vad är det som gör just odling till en så speciell aktivitet? Skolträdgården kan betraktas som en aktör. Det är visserligen jorden, näringen, väder och vind som utgör förutsättningarna för hur växterna utvecklas. Men de utvecklas också som en konsekvens av hur skolträdgården förvaltas av elever och vuxna. Under odlingssäsongen växer därför en berättelse fram. Den växer fram ur en dialog där elever och vuxna deltar tillsammans med trädgårdens levande organismer och döda ting. Att förädla denna berättelse, det vill säga att synliggöra odling som kulturarv och att med trädgårdens hjälp levandegöra skolkunskaper, gör pedagogen till en centralgestalt i elevernas lärande. Pedagogen kan betraktas både som regissör, scenograf och tolk för att göra skolträdgårdens språk tillgängligt för eleverna.

Centrum för Plats och Lärande,  SLU,  Box 58,  230 53 Alnarp  info@placelearning.org  
created by Sajtkonsulterna