Min forskning är inriktad på studier av lokala miljöer, livsstilar och sociala nätverk i relation till den byggda miljöns utformning och organisation. I fokus för mitt intresse ligger barn och ungdomars rum och rörelser i det offentliga stadsrummet. Min avhandling Att ta staden i besittning (1992) handlar om hur ungdomar i tonåren betraktar och använder sin stad och sitt bostadsområde, på vilka platser de vistas och vad dessa platser och sammanhang betyder i deras vuxenblivande. Jag har också skrivit och varit medförfattare till ett flertal böcker och artiklar om ungdom, ungdomskultur och ungdomsforskning, bland annat Att forska om ungdom (1994), Gallerian i city och kiosken i förorten (1995), Ungdom i småort (2000), Nordiska tonårsrum (2002) samt Plats för ung-dom (2003).
För närvarande är jag involverad i två olika forskningsprojekt kring ungdom och stadsmiljö. Det ena är knutet till Malmö där planering och anläggningen av en ungdomspark pågår och där norra Europas största skateboardanläggning för utomhusbruk kommer att byggas. Det andra projektet är knutet till en pågående centrumförnyelse i Landskrona och handlar om det offentliga rummet som potential för integration och uthållig stadsutveckling.
I dessa projekt har jag alltmer konfronterats med frå-gor som handlar om relationen mellan plats och läran-de. Kunskap om lärande präglas idag av en relativt pragmatisk syn där kunskaper inte bara begränsas till sådant som kan överföras mellan individer, t ex mellan lärare och elev eller inhämtas genom läsning av littera-tur. Lärandet betraktas som en del av de aktiviteter vi engagerar oss i. Lärande och handling är två sidor av samma sak (Dewey 1989; Schön 1983; Ellström 1992; Molander 1993).
Både bland forskare och praktiker argumenteras för att kunskaper utvecklas genom olika former av interaktion i meningsskapande situationer. Begrepp och fenomen som ”situerat lärande” (Lave och Wenger 1991) och ”sociokulturellt lärande” (Säljö 2000) är exempel på detta. Den fysiska miljöns och sammanhangets be-tydelse för lärandet har därmed alltmer kommit i fo-kus. Samtidigt vet vi att detta område inte har någon framträdande position i dagens forskning.
Kunskapsutvecklingen inom området är både splitt-rad och begränsad. De teoretiska och forskningsmässi-ga grunderna och utgångspunkterna återfinns bland annat inom områden som arkitektur, landskapsplanering, miljöpsykologi, kulturgeografi, sociologi och pedagogik/lärande. Det är således ett brett och splittrat kunskapsfält i beröring med praktiker som vård, skola, stadsmiljö, fysisk planering etc.
Syftet med det här seminariet är att skapa överblick och sprida ljus över vad det är för kunskapskulturer och kunskapsområden vi rör oss inom, vilka behov av kunskapsutveckling som finns etc.
Sedan jag började min verksamhet vid SLU har jag fortsatt att ytterligare fördjupa kunskapen kring närmiljön och de lokala strukturernas betydelse som resurs för en hållbar utveckling. Ett led i detta är att rikta uppmärksamheten på det mer eller mindre osynliga samhällsbyggande som pågår i vardagens möten mellan människor. Häri ligger kärnan i stadens sociologi. Informella strukturer exempelvis i det offentliga rummet, i boendet eller på arbetsplatsen utgör en helt oundgänglig, men samtidigt förbisedd förutsättning, när man vill förändra samhället i riktning mot en hållbar utveckling.

Sociala och kulturella aspekter på landskapet handlar om de processer i samhället som formar och upprätthåller kulturlandskapets och den urbana utemiljöns identitet. Mot bakgrund av detta har min forskning kommit att inriktas på studier av ekologiska, sociala och kulturella förändringsprocesser i relation till landskapets och den urbana utemiljöns utformning, användning, förvaltning och organisation. Särskild uppmärksamhet har riktats mot studier av lokala och regionala livsvillkor och förändringsprocesser i relation till utemiljöns planering och förvaltning. Livsvillkor lyfter fram vad som kännetecknar och bestämmer hur individer och grupper lever och kan ändra sina liv. Vad betyder de betingelser som möjliggör, begränsar och särpräglar människors livsvillkor i social, ekologisk och kulturell mening, för synen på, respektive användning och utveckling av park, trädgård och landskap?

Kunskap om staden och dess sociala, ekologiska och kulturella förändringsprocesser kan inte enbart produceras i avskilda forskningsmiljöer för att sedan spridas ut i samhället. Den skapas kanske framförallt i en dialog mellan forskning och praktisk verksamhet. Det gäller frågor kring utbildning och fortbildning av landskapsarkitekter, planerare och andra aktörer inom den gröna sektorn, liksom arkitekturforskning och forskning om planering och utveckling av stadsmiljö och grönstruktur. Min vision är att pröva och utveckla den här typen av dialogbaserade metoder inom forskning och undervisning för att synliggöra och stärka yrkeskunnandet inom landskapsarkitektyrket.